Jag drömde om vänner, skolan och om en person som jag borde ha tackat. Egentligen är det konstigt hur drömmarna fungerar, hur man plötsligt drömmer om en person som man inte tänkt på på väldigt länge. Kan ha varit att jag såg din klasskompis i stan för några dagar sedan som utlöste det, vem vet?
När vi var små så hade du din sjukdom som gjorde att du resten av livet såg annorlunda ut än alla andra, detta gjorde nog så att du var tuffare än det flesta och oftast agerade i ilska istället för att låta saker va. Jag tror att de flesta i skolan var rädd för dig och höll sig undan. Inte jag. Vi var aldrig vänner som umgicks, antagligen för du var några år äldre än mig, men du skyddade alltid mig. "Låt Linda vara annars slår jag ner er", "Det är Linda ni håller på med, sluta med det!". Jag bor i en stad där bråk är vanligt, egentligen borde man kalla det för mobbning men hur kan 4-5 personer mobba en hel skola? Men när du var nära vågade ingen röra mig. När du inte var nära så var det värre, jag och mina tjejer fick alltid planera hur vi skulle gå för att inte råka gå förbi detta gäng som slog alla som kom i närheten av. Minns när jag gick i mellanstadiet och ett gäng killar cyklade efter mig och kastade äpplen på mig både du och grannen min (som alltid också skyddat mig) kom ut för att skälla ut dem. Rätt komiskt att jag var blyg som fan när jag var liten och rodnade bara av att någon sa mitt namn men ändå hade ett gäng äldre killar (3-5 år äldre än mig) som alltid skyddade mig, antar att ni kände min bror, för i denna staden är det ingen som hjälper andra annars. Nu behöver jag inte någon som skyddar mig, jag står upp för mig själv och kanske är det ni som har lärt mig det?
Åren gick och jag var upptagen med mitt men hörde på omvägar att du trillat dit och missbrukade rejält. För 3 år sedan så var du på tåget, du skulle av i Lund men det var så mycket folk att jag inte kunde flytta mig och du knuffade av mig fast jag inte skulle av. Jag skrek på dig och frågade vafan du höll på med och du mötte min blick med ilska som sedan gick över till en helt tom blick (totalt påverkad) och sa "oj", jag kallade dig för idiot och gick på tåget igen och såg dig stå kvar precis som du hade frusit fast.
Ett litet tag senare fick jag veta att de hittat dig död på stationen, en överdos. Jag har aldrig reflekterat över att det sista jag sa till dig var "idiot" förrän idag. Konstigt nog. Jag vet att oavsett vad jag hade sagt så hade du dött men det känns inte rättvist. Om jag fick en chans till så skulle jag vilja säga: Tack för att du hjälpte mig, jag är medveten om att min situation hade varit totalt annorlunda om du inte stod upp för mig.
Vila i frid.
När vi var små så hade du din sjukdom som gjorde att du resten av livet såg annorlunda ut än alla andra, detta gjorde nog så att du var tuffare än det flesta och oftast agerade i ilska istället för att låta saker va. Jag tror att de flesta i skolan var rädd för dig och höll sig undan. Inte jag. Vi var aldrig vänner som umgicks, antagligen för du var några år äldre än mig, men du skyddade alltid mig. "Låt Linda vara annars slår jag ner er", "Det är Linda ni håller på med, sluta med det!". Jag bor i en stad där bråk är vanligt, egentligen borde man kalla det för mobbning men hur kan 4-5 personer mobba en hel skola? Men när du var nära vågade ingen röra mig. När du inte var nära så var det värre, jag och mina tjejer fick alltid planera hur vi skulle gå för att inte råka gå förbi detta gäng som slog alla som kom i närheten av. Minns när jag gick i mellanstadiet och ett gäng killar cyklade efter mig och kastade äpplen på mig både du och grannen min (som alltid också skyddat mig) kom ut för att skälla ut dem. Rätt komiskt att jag var blyg som fan när jag var liten och rodnade bara av att någon sa mitt namn men ändå hade ett gäng äldre killar (3-5 år äldre än mig) som alltid skyddade mig, antar att ni kände min bror, för i denna staden är det ingen som hjälper andra annars. Nu behöver jag inte någon som skyddar mig, jag står upp för mig själv och kanske är det ni som har lärt mig det?
Åren gick och jag var upptagen med mitt men hörde på omvägar att du trillat dit och missbrukade rejält. För 3 år sedan så var du på tåget, du skulle av i Lund men det var så mycket folk att jag inte kunde flytta mig och du knuffade av mig fast jag inte skulle av. Jag skrek på dig och frågade vafan du höll på med och du mötte min blick med ilska som sedan gick över till en helt tom blick (totalt påverkad) och sa "oj", jag kallade dig för idiot och gick på tåget igen och såg dig stå kvar precis som du hade frusit fast.
Ett litet tag senare fick jag veta att de hittat dig död på stationen, en överdos. Jag har aldrig reflekterat över att det sista jag sa till dig var "idiot" förrän idag. Konstigt nog. Jag vet att oavsett vad jag hade sagt så hade du dött men det känns inte rättvist. Om jag fick en chans till så skulle jag vilja säga: Tack för att du hjälpte mig, jag är medveten om att min situation hade varit totalt annorlunda om du inte stod upp för mig.
Vila i frid.
0 kommentarer