Innan jag skriver det jag tänkt med detta inlägg vill jag
bara passa på att säga att jag har tagit examen! Äntligen! Fick verkligen lätta
kompletteringar (ett stavfel och ta bort två meningar i texten) så skulle
egentligen ha varit omöjligt för mig att misslyckas men eftersom min examinator
tog väldigt lång tid på sig att rätta kompletteringen så blev jag otroligt
osäker. I måndags när jag var på jobbet fick jag resultatet och efter att ha
hoppat in på chefens kontor så fick jag tid att ringa mina nära och kära samt
skicka iväg en miljon sms till alla personer som hejat på mig. Skrytsamt
skriver jag nu att jag är en av två som klarade av att ta examen denna våren,
vad de resterande 36 personerna som nervöst stod i korridorerna september 2011
tog vägen har jag ingen aning om. Brukar inte vara den skrytsamma personen
eller ens tycka att jag har gjort bra ifrån mig så tog mig friheten att öppet
skryta, blir nog inget mer av det framöver.
Så såg det ut igår när jag chattade med älsklingen. Här har
ni den riktiga anledningen till att jag ibland inte uppdaterar min blogg.
Oavsett om jag har fullt upp med annat under dagarna så finns det alltid tid
att skriva, jag tänker alltid på bloggen och vill alltid skriva. Oftast börjar
jag skriva inlägg för att sedan radera dem för att jag tycker att jag
formulerar mig dåligt. När jag var liten fick jag lova en lärare att jag skulle
fortsätta skriva, inte för att jag är duktig på det utan för att jag har en
fantasi och kreativitet som stod ut i klassrummet och efter det har jag älskat
att skriva olika saker. När andra ska läsa min text blir jag alltid osäker, när
jag skriver en sak så brukar mina tankar redan röra nästa mening vilket
resulterar i kaos, precis som det är i mitt huvud. Jag känner själv att jag har
mycket som rör sig i huvudet under alla tider på dygnet och har svårt att
uttrycka det i både tal och skrift just för att allt kommer ut i en spya på en
gång. Att jag är så dålig är något som stör mig sjukt mycket, om jag ”bara” ska
skriva till vänner så händer det att jag struntar i vissa saker för att jag
inte kan formulera det rätt eller att jag sitter och filar på det lite för
länge. Sure, när jag skriver till mina vänner och verkligen vill säga något
speciellt så kan jag se mina stavfel utan att bry mig om att rätta till det men
inte när det gäller mina ”duktigare” vänner som jag vet sitter och stör sig på
alla fel. Jag överdriver säkert en massa nu för jag har ju ändå klarat av att
skriva i flera år och skriver inte alltid fel men det jag försöker säga är att
jag vill blogga, jag ska blogga men ibland tar osäkerheten över så jag struntar
i det. Nu när ni vet detta kan jag fortsätta skriva och inte oroa mig för vad
andra ska tycka. Mitt självförtroende är inte alltid det bästa helt enkelt.
Skrattar lite åt "men borde göra något", detta var igår! Det betyder att jag var på jobbet fram till lunch och sedan var ute och åt med mina föräldrar, satt och pratade vid sjön och först va hemma vid 17 igen. Så typiskt mig att alltid behöva göra någonting. Det är stressen från skolan som sitter i då jag alltid hade en miljon saker att göra, nu när jag inte gör någonting känner jag att det är slöseri med tid.
0 kommentarer