Linda Zack

Det finns två typer av kräkfobi: att vara rädd för att själv kräkas och rädslan för att se kräk. Jag har den sistnämnda.

När jag var liten så grät jag varje gång någon kräktes och mådde själv väldigt dåligt, detta resulterade i utskällningar från fröknar som redan hade fullt upp med ett sjukt barn och inte har ork med ett annat barn. Jag kände mig alltid orolig i flera dagar efteråt och kände mig onormal som hade känslor som ingen annan visade tecken på att ha. 

Jag kunde inte sitta vi den plats de hade hänt eller kunde inte gå på toaletten under alla år jag var kvar.

När jag gick i högstadiet åkte familjen på semester, när vi satt och skulle äta middag så hände det som inte fick hända, en flicka kräktes. Att hon gjorde det vid trappan som var den vägen gästerna skulle gå för att komma ut triggade igång känslor som jag aldrig känt. Tydligen hade jag skrikigt rakt ut och börjat gråta (jag kommer inte ihåg det, antagligen för att min hjärna jobbade fortare än vanligt). Hittade i alla fall en personalutgång och sprang därifrån. Att mina föräldrar fick bära ner mat till hotellrummet för jag inte vågade gå dit på flera dagar bör inte förvåna er. Tack vare denna händelse fick mina föräldrar se det med egna ögon och förstod att det inte alls var som det skulle och direkt när vi kom hem började jakten på en lösning.

Kön till BUP var ovanligt kort och jag fick tid efter bara några dagar där jag tillsammans med mina föräldrar skulle träffa psykologer. Bröt ihop, berättade allting jag kände och de tog emot mig för behandling mot emetofobi – kräkfobi. Det konstiga var att jag blev så glad att det fanns en titel, att det finns en titel betyder att andra haft det innan mig och efter en massa research vet jag att de är väldigt många som befinner sig i samma sits. Jag trodde att det var mig det var fel på, att jag gjorde något fel när jag reagerade som jag gjorde och hade trott detta om mig sedan jag varit liten.

Tror jag gick till BUP i 2-3 år där de använde sig av KBT (För att förklara kort så handlar det om att ändra sina tankar – rätt svårt när de är en vana att tänka o reagera på ett sätt) Jag fick se på bilder, videor, lyssna på band, prata och fick läxor att sluta ”scanna” efter kräk och gå på fläckar på marken för att sluta tänka på dem som kräk.

Att scanna efter kräk är jobbigt och det snor mer energi. En resa till skolan gick ut på att ha koll till höger, vänster, bakom och framför sig för att se om det finns kräk, sedan sitta på bussen och kontrollera varje person för att söka efter tecken på att de skulle må illa. Flytta sig från bebisar för att de kräks lättare och ständigt reagera på hostningar. Allt detta hände alltid vart jag än skulle men undermedvetet. Under denna tid så mådde jag alltid dåligt och hade problem med magen, mådde dåligt psykiskt och var trött.

Jag kunde inte gå in till en toalett utan att någon stackare fått kolla om den är ”okej” för mig innan.

Mitt mål var att kunna hantera det, det värsta som kunde hända var att vara fast med kräk. Allting hände och till slut kunde jag se kräk utan att gråta.

Det svåra med terapin var:

Det positiva som har kommit ut av det:

Har ni kräkfobi? Var inte rädda, som jag sagt det är ni som bestämmer tempot. Läs inte i forum för folk med kräkfobi, jag gjorde det och utvecklade rädslor som inte slog mig innan. Ni finner ingen tröst där, för ingen som är där inne är intresserad av att lyssna på andras kräkmoments. Läste även att KBT inte fungerar där, men det fungerade för mig så det gör de visst men man kan inte bli hjälpt om man inte vill bli det. Prata istället med kompisar eller familjen för det är trots allt dem som kommer plocka upp er när ni ligger ner. Jag kan inte räkna på mina fingrar hur många gånger någon har fått hjälpa mig bort för att jag varit förlamad i stunden. Det är OKEJ. Det tar tid men de är värt de.

Jag kan inte säga att de är helt över, jag har rädsla för rädslan men klarar av de fin fint när de händer, kan vara äcklad i 5 minuter och sen fortsätta som vanligt, innan var jag instängd i mig själv i dagar.

Och sist, ni kan göra det och det är INGENTING fel med er, ni är inte sämre än andra.

Det finns så många som jag kan tacka i detta inlägg men tror de flesta redan vet hur tacksam jag är.